Good old days
Tjena!
Nu är det alltså den sista dagen i juli. I morgon kan jag inte längre säga "men jag börjar inte skolan förrän nästa månad". Shit alltså, tiden går för fort. Jag vill inte börja plugga! Har fått värsta ångesten igen över det. Jag vill vara liten igen, åtminstone en tonåring som går på gymnasiet. Daniel var här en stund i går kväll och då sa han att han skulle försöka få jobb här hemma men om inte det lyckades så skulle han tillbaka till Oslo, men Oslo är ju inte för alltid. Vad ska han gör sen liksom? Samma med mig, visst jag har tänkt att plugga men när jag är klar med det så måste jag ju hitta ett jobb inom den branschen och tänk om jag inte gör det.. Vad händer då med mig? Eller tänk om utbildningen visar sig var helt fel. Va fan gör jag då? Egentligen borde jag väl inte vara så orolig över livet, men jag kan inte låta bli. Jag och Erik pratade om det för några dagar sedan, och vi kom på att vi har för bråttom med allt.
Man borde ta det lugnt och bara ta en dag i taget.. men jag har bara så svårt för det. Varför måste det vara så?
Några bilder från förr. När man var glad jämt och egentligen inte hade några problem
(Tror alla bilder är sparade från Anna Ks bilddagbok, kvällen då jag och Daniel tänkte tillbaka på livet och grät över nutiden med dess vuxenproblem)
Karin
Nu är det alltså den sista dagen i juli. I morgon kan jag inte längre säga "men jag börjar inte skolan förrän nästa månad". Shit alltså, tiden går för fort. Jag vill inte börja plugga! Har fått värsta ångesten igen över det. Jag vill vara liten igen, åtminstone en tonåring som går på gymnasiet. Daniel var här en stund i går kväll och då sa han att han skulle försöka få jobb här hemma men om inte det lyckades så skulle han tillbaka till Oslo, men Oslo är ju inte för alltid. Vad ska han gör sen liksom? Samma med mig, visst jag har tänkt att plugga men när jag är klar med det så måste jag ju hitta ett jobb inom den branschen och tänk om jag inte gör det.. Vad händer då med mig? Eller tänk om utbildningen visar sig var helt fel. Va fan gör jag då? Egentligen borde jag väl inte vara så orolig över livet, men jag kan inte låta bli. Jag och Erik pratade om det för några dagar sedan, och vi kom på att vi har för bråttom med allt.
Man borde ta det lugnt och bara ta en dag i taget.. men jag har bara så svårt för det. Varför måste det vara så?
Några bilder från förr. När man var glad jämt och egentligen inte hade några problem
(Tror alla bilder är sparade från Anna Ks bilddagbok, kvällen då jag och Daniel tänkte tillbaka på livet och grät över nutiden med dess vuxenproblem)
Karin
Kommentarer
Trackback
